Israelresa | Sverigedemokraterna i Örebro

Israelresa

I april månad anordnade SD Örebro en studieresa till Israel. Det var en intressant och givande resa som gav mycket inblick i det judiska folkets milennie-långa kamp för att återupprätta sitt förlorade rike.

Efter ankomsten till Ben Gurion, slogs vi av att det inte alls var så varmt som vi trott. Det kändes inte riktigt som Mellanöstern, mer som svensk sommar. Det första vi gjorde var att åka norrut, och på kvällen sov vi på en kibbutz på Golanhöjderna.

Dagen därpå besökte vi gränsen mot Syrien, där vi hörde kort skottlossning i fjärran från syriska sidan gränsen. Vi passerade också Hizbollah-kontrollerat territorium. Vi fick även en historisk rundtur om krigen som utkämpats på Golanhöjderna, och besökte ett känt slagfält som heter ”Vale of tears” där israeliska styrkor stod emot en mångdubbelt starkare syrisk pansar-armé.

När man faktiskt är på plats på Golanhöjderna och ser topografin, och vet hur Syrien tidigare använt höjderna som plattform för att bombardera hela städer, så förstår man varför Israel aldrig kan lämna tillbaka Golanhöjderna till Syrien. Nedanför höjderna ligger hela norra Israel, blottat och sårbart. Druserna som bor på Golanhöjderna vägrar tydligen också att bli tillbakalämnade till Syrien.

Vi åkte senare ned till Negev-öknen. Det är otroligt vilka korta distanser det rör sig om – oavsett vart man ska åka i Israel, så är det inte särskilt långt dit, eftersom landet är så otroligt litet. I Negev-provinsen såg vi många illegala arabiska beduinbosättningar som håller på att växa fram på israelisk mark, och som Israel inte riktigt vet hur man ska hantera.

På kvällen ankom vi till hotellet i Jerusalem. Vi märkte att det stod betongplintar uppställda vid busshållplatser, och frågade guiden varför. Tydligen var det på grund av att terrorister annars rammar judar som står och väntar på bussen. Antalet självmordsattacker med sprängämnen har lyckligtvis minskat, inte minst tack vare skyddsbarriären mot Västbanken, så terrorister har istället övergått till att använda sina bilar som vapen mot ”sionisterna”.

Betongplint vid busshållplats.

Betongplint vid busshållplats.

Dagen därpå blev det en rundtur på Västbanken, där vi bland annat besökte en vitvarufabrik där araber och judar jobbade sida vid sida, både som medarbetare och som chefer. När man stod där och betraktade verksamheten, insåg man att man faktiskt såg freden byggas framför sina ögon. En gemensam mötesplats mellan folken. Personalfester och gemensam problemlösning.

Överallt såg vi skyltar som förklarar att det dels är ett brott mot israelisk lag, och dels är förenat med livsfara, för en jude att beträda området. Omkring 70 procent av vägarna på Västbanken är stängda för judar, medan inte ens 1 procent är stängda för araber. Judar tycks alltså ha avsevärt mer begränsad rörelsefrihet på Västbanken, än vad araber har inuti Israel.

Omkring 70% av vägarna på Västbanken är stängda för judar, medan inte ens 1% är stängda för araber. Överallt såg vi skyltar som förklarar att det dels är ett brott mot israelisk lag, och dels är förenat med livsfara, för en jude att beträda området.

”This road leads to Area A. Under the Palestinian Authority the entrance for Israeli citizens is forbidden, dangerous to your lives and is against Israeli law.”

Vi fick berättat att varje arab som jobbar i Israel i snitt försörjer cirka 8 andra personer med sin lön. Då förstår man också hur otroligt kontraproduktivt det är att bojkotta israeliska varor; resultatet blir att palestinska familjer förlorar sin försörjning, att de positiva mötena mellan folken blir färre, och att den sociala misären bland araber blir värre. Vill man ha fred i Israel/Palestina-konflikten borde man snarare försöka köpa så mycket som möjligt från Västbanken.

Flera motorvägar på västbanken har försetts med skydd mot krypskyttar, sedan andra Intifadan då rebeller angrep civila motorfordon.

Flera motorvägar på västbanken har försetts med skydd mot krypskyttar, sedan andra Intifadan då rebeller angrep civila motorfordon.

Nästa dag var det också memorial day. Vid flera tillfällen under dagen ljöd sirenerna, varpå gatorna stannade upp och tog en tyst minut för alla landskamrater som  dött i försvaret av deras land. På kvällen övergick sörjandet i fest, när memorial day avslutades och övergick i nationaldag. Vilket röj det var, jämfört med svenska nationaldagsfiranden! Ungdomar som gruppdansade och sjöng på gatorna, insvepta i Israel-flaggor. En av sångerna de sjöng hette ”Vi kommer med fred”.

Sammantaget var det en kul och lärorik resa. Kanske mest lärorikt för mig som nationalist, var att se den starka nationella identiteten som israeler har, och den godhjärtade nationalism som de företräder. Israel verkar vara ett samhälle som präglas av stark sammanhållning och gemenskap. Kanske är det just den sortens starka sammanhållning som bara kan uppstå hos ett litet, förföljt folk som kämpar för sin överlevnad.

 

Med Sverigevänliga hälsningar

Joakim Sjögren

 

0 Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*